Ibland är det så skönt att gråta. Önskar att jag kunde sätta mig ner i min ensamhet och bara gråta lite oftare. Idag lipade jag sönder till det allra sista avsnittet av One Tree Hill. För folk runtomkring såg det kanske ut som att det bara var tårar för serien, men det är så mycket olika känslor som rör sig inom mig för tillfället, att gråta är det enda sätt att få uttryck för dem. Även att det inte löser någonting, känns det mycket bättre efteråt. Känns som att man "tömmer kroppen" liksom.
Nu känner jag också att ledigheten börjar närma sig sitt slut och skolan väntar runt hörnet. Alltid innan skolan börjar har jag så blandade känslor inför allting. Men i år känns det tyngre på något sätt, även att jag har vissa förhoppningar. Den ekvationen går inte ihop riktigt, men det är så det känns. Hoppas bara att jag lyckas hålla huvudet över ytan och att jag inte dras ner i de jobbiga svackorna och hålen igen. Tur att jag har så fina vänner som hjälper mig upp igen, isf ♥
I hate when reality hits you like a knife in your back.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar